Tvätta, tvätta, tvätta.

Ikväll roar jag mig med att tvätta alla kläder och sängkläder vi köpt till Mini. 

Visste du att det i snitt går åt ungefär ett kilo kemikalier till att tillverka en vanligt t-shirt? Här kan man läsa mer om textilier och kemikalier: http://www.kemi.se/sv/Innehall/Fragor-i-fokus/Kemikalier-i-klader-och-andra-textilier

Glukosbelastning.

Ingen graviditetsdiabetes här inte. Tyckte inte det var så farligt att göra det heller. Tog med en citron som de rekommenderade och visst var det rätt sliskigt men det gick ner. Mådde lite illa men jag har heller aldrig varit den som dricker en halv liter strax efter jag vaknat.

Sammandragningarna kommer och går, fått en tid till gyn och får prova att jobba nu. Känns som det kan bli ganska ineffektivt om jag måste gå och lägga mig hela tiden men vi får se. 

Lugnt igen.

Så länge jag håller mig lugn så verkar sammandragningarna också hålla sig lugna. Ska försöka jobba i veckan.. 

För övrigt känns det som gravidhormonerna har hunnit ikapp mig. Känns som allt är lite sorgligt och böligt. Som när jag satt mös när sambon spela gitarr och sen börjar spela Teddybjörnen Fredriksson. Den har jag alltid gråtit, idag var det floder. 

Nu gläds jag åt att åka på spa med en god vän imorgon, mys! 

Beordrad vila.

Barnmorskan lät lite mer orolig för att jag skulle föda än vad jag var beredd på. Hemma från jobbet en vecka sa hon, och vila. Sträng lät hon. Sådär så man nästan känner sig som ett barn, men då lyder man. För inte är jag redo på något sätt att få barn nu. En ovanvåning i kaos, ofärdiga projekt på jobbet och för att inte tala om rent mentalt. Skulle ju säkert behöva ytterligare ett år på mig för att inse att jag faktiskt ska föda barnet också.

Nu har jag parkerat mig i soffan med mobilen, ipaden, enda gravidboken jag har och ett helt galet sug för pannkakor med nutella och banan. Undrar hur man formulerar det för sambon så det låter övertygande om att det är den absolut bästa kosten för en gravid kvinna med lite för mycket sammandragningar. Det ska nog gå. 

Men på sammandragsfronten verkar det lugnt i alla fall just nu så det känns bra! 

Sammandragningar.

Jaha, då ligger jag här. Ordinerad vila av kropp, barnmorska och sambo. Alltså ännu mer immobil än tidigare. 

Igår, första dagen i vecka 28 börja de komma när jag sprang i trappen, fortsatte när jag bara höll mig på nedanvåningen. Så till slut la jag mig ner och låg där kanske 30-45 minuter med sammandragningar var annan till var fjärde minut. Det kändes sådär, lite läskigt. Ringde förlossningen i Ystad som tyckte jag borde åka in men i såna fall til Lund. Så jag ringde Lund men eftersom det avtog tyckte de jag skulle avvakta. Sov dåligt hela natten, förmodligen inte pga sammandragningar. Upp i morse och fick fler. Ringde min barnmorska och fick en tid till henne lite senare idag. 

Hu, hoppas allt är som det ska och det räcker med vila. Bara det är ju tråkigt. Vem ska då ta hand om hästen, hönsen, vaktlarna, plantorna jag drivit upp osv.. Tråktråk att ligga här. Sparkar gör den i alla fall! 

Oro

Jag hade ju helt gett upp att bli gravid inser jag nu i efterhand. Det kändes som alla odds var emot oss och jag ville bara få ivf-behandlingarna överstökade så vi kunde gå vidare. Så när vi fick ett plus kunde jag inte alls fatta att det var sant. När sköterskan i telefonen sa att det var positivt spruta tårarna så jag inte kunde skriva upp vad hon sa. Fanns ju inte en chans att jag skulle komma ihåg nåt annat än att det var positivt. Sen kom de 12 första, extremt nervösa veckorna. Åh, den rädslan. Vad skulle jag göra? Kunde jag göra nåt för att skydda barnet? Hela tiden snurrade detta i huvudet och lika frustrerande var det att hela tiden inse att det var bara att vänta. Kroppen skötte det, sa dem. Föga tröst till någon med ett kontrollbehov som jämt vill ha saker och ting planerade. 

Efter 12 veckor kändes det mindre oroligt, sen har det gått lite i perioder. Man vill ju hoppas, förbereda, glädjas. Men tänk så händer nåt? Ska man förbereda sig på det också? Ska man förbereda sig på att barnet i ens mage kan dö? Det går inte, så ska jag inte tänka, tänker jag och försöka tänka på nåt annat. Omöjligt. När den där oron har satt sig till rätta. 

Men en spark hjälper. Ett sånt där riktigt njurslag så man nästan tappar luften är det mest övertygande. Och lite rationellt tänkande som att allt ser ju bra ut osv. 

Det är bara att vänta och se, skulle den födas nu skulle den ju förmodligen överleva. Det känns ju fantastiskt! 

Tvättlappar.

Ja, här sitter jag igen och syr mina tvättlappar. Tänker på att jag kanske gör så att lika mycket besprutning på bomullsplantan inte går åt eftersom det är en gammal handduk jag återanvänder. Kanske behövdes det skövlas en kvadratmillimeter mindre skog för att odla bomull och kanske sparade jag ett barn en timmes arbete i en fabrik. Ingen kommer ju köpa fler tvättlappar bara för att jag inte köpte de 20-30 stycken jag behövde.

Och ärligt talat, hur mycket kul finns det att göra när man har foglossningar och det känns som man ska explodera?